År 0, och tiden då allt började.

För ungefär en vecka sedan vaknade jag mitt i natten av en vag men likaledes panikartad känsla i kroppen. Jag förstod först inte riktigt vad det var, men tillståndet liknade feberyrsel och jag visste att jag inte kunde ligga kvar i sängen länge till. Jag fick liksom inte riktigt luft, så jag sprang ut i köket, sömndrucket och förvirrat och öppnade instinktivt frysen. Så, äntligen! Is. Svalka. En stilla bris mellan frysblocken och mitt ansikte gav panna och kinder lite lugn och ro. Livet tycktes sakta komma tillbaka. Det var alltså bara den italienska värmen och solstinget som drabbat mig.

Jag skrev tidigare om min stora och nyvunna kärlek till den lilla byn Caposele i södra Italien. Den lilla detaljen jag uteslöt var upplevelsen av den ihärdiga värmeböljan som numera börjat benämnas för ”Lucifer” i Europa. Till en början var det ingen som klagade, men när termometern började visa upp 35 grader och MER, efter flera extremheta dagar på raken tröt tålamodet även för de ihärdiga italienska byborna. ”Det här liknar ingenting vi sett förut”, sade i stort sett alla jag pratade med. Som bergsfolk var man nöjda med att aldrig behöva utstå samma extremhetta som romare och sicilianare numera tvingats vänja sig vid. Detta år åtnjöt man inte samma privilegium. Folk uppe i Caposele äger ofta ingen AC och har kanske bara en enda fläkt i huset. Helt enkelt därför att mer inte brukar behövas. Men detta år tog de få fläktarna som fanns att köpa slut snabbt. Och att bo och leva i 35 grader är ingen lek för en bortskämd svensk. Att då behöva uppleva temperaturer upp emot 45-50 grader som nu sveper över Balkan och Spanien – det är på liv och död.

Minnet är kort och man ska ofta inte lita alltför blint på sina minnen. När jag besökte en liten gård i Österlen häromdagen sade den vänlige gentlemannen som ägde gården att han i hela sitt liv kunnat förutspå vilket väder det skulle vara på somrarna i Österlen, men att just detta året var undantag. Jag brukar inte ta alltför allvarligt på den sortens påståenden – allt känns alltid som ett undantag när man själv upplever det. Varje år blir man lika förvånad över att solen börjar gå ned allt tidigare under vinterhalvåret, och precis lika förvånad när den första myggan dyker upp på sommaren. Minnet är selektivt och väljer helst den historiebeskrivning som passar oss bäst. Därför är det tur att vi har mätinstrument och temperaturregister att tillgå.

Så vad gäller nu egentligen? Är det här ett ovanligt varmt år, är vädret ovanligt konstigt, har vi behövt utstå så här varma eller kalla, torra eller regniga dagar förut? Faktum är att det mesta pekar mot ett tydligt svar: nej. Du minns faktiskt rätt. Du har inte upplevt något liknande förut. Därför att detta är ännu ett rekordår. Liksom det förra, och det förrförra osv. Varje år HAR blivit mer extremt sedan en tid tillbaka. Om du inte tror mig kan du kolla här:

Temperature anomalies arranged by country 1900 - 2016.

Som du ser är det alltså helt normalt med variationer. Men INTE sådana extrema variationer som vi sett de senaste åren.

Så vad betyder då detta? Ja, att vi helt enkelt är på väg in i en ny epok i den mänskliga historien. Den som forskarna kallar för ”Antropocen” efter det att vi människor numera påverkar jordens allmänna tillstånd mer än de flesta andra faktorer. Eller så befinner vi oss redan mitt i denna epok, beroende på när framtida generationer väljer att sätta år 0 i den nya kalender som förr eller senare lär skapas. Den gregorianska har vi haft i lite drygt 400 år, vilken ersatte den tidigare julianska kalendern. Och innan dess hade vi andra mer säsongsorienterade jordbrukskalendrar. Men min gissning är ändå att framtida generationer ändå kommer att vilja sätta år 0 till ungefär år 2017, plus minus 100 år. Förutom att vi kanske inte längre tycker att det är rimligt att låta kalendern börja i den alltmer historiskt avlägsne gestalten Jesus dessutom felaktigt daterade födelse, kommer det ju inte heller längre vara självklart att ”vår” betyder odlingssäsong, att ”sommar” betyder semestersäsong, att ”höst” betyder skördetider och ”vinter” betyder kalla tider. Att det är lika kallt på midsommar som det är varmt på nyårsafton i Stockholm kommer kanske vara lika självklart som det är att man numera börjar se alltfler vinodlingar i södra Sverige, eller att vi inte längre kan räkna med vissa grönsaker på tallriken grund av att  ”klimatförändringarna har inneburit usla skördar” som det stod på en restaurangmeny häromveckan.

Slutligen undrar jag när vi kommer att börja tala öppet om de första inomeuropeiska klimatflyktingarna. De utomeuropeiska har vi ju i viss mån redan fått se. Bor du i Bangladesh, Sydsudan eller Syrien idag är det ju krig och konflikter du i första hand flyr från. Likväl är det i hög grad ett försämrat klimat och allt magrare resurser som spett på och försämrat situationen så pass att krig och konflikter brutit ut i dessa länder. Men det står inte riktigt klart för mig vilket land som kommer att lessna fortast. Är det ölänningarna som till slut tröttnar på att inte längre ha dricksvatten, är det värmlänningar som fått sina byar bortspolda av brustna dammar, är det kroater och italienare som inte längre står ut med 47 grader i skuggan och förstörda odlingar, eller är det engelsmän som fått sina byar bortblåsta i de alltmer våldsamma nordsjöstormarna?

Kanske är det dags att börja inse att vi helt enkelt inte riktigt är redo för den värld som tre- fyr, och femgradiga temperaturökningar innebär. Kanske är det dags att acceptera att vi måste göra stora uppoffringar om vi inte vill låta vädret tvinga oss till ännu större. I så fall kan vi ju alltid sätta år 0 till året då allt det positiva arbetet började – med att skapa en hållbar och beboelig värld. Den kalendern vill i vart fall jag få vara med och skapa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *