När illusionisterna har makten

Jag ska medge att jag som politisk sekreterare i utrikesfrågor knappt har hört Donald Trumps röst. Helt enkelt därför att det inte ger mig särskilt mycket att höra vad han har att säga. Att lyssna till en mytoman och en notorisk bedragare tillför inget av värde utom möjligen underhållningsvärdet för den cyniskt lagda. Under Trumps tid som president har lögnerna varit så många att de flesta utom New York Times har tappat räkningen. NYT har nämligen gjort ett tappert försök att hålla reda på dem. Hur många hans medarbetare, vänner och släktingar får stå ut med vågar nog ingen gissa.

Det rör sig alltså om minst en lögn varje dag under hans första 40 dagar vid makten. Det är ett rekord för en amerikansk president, gissningsvis också för ett demokratiskt valt statsöverhuvud i modern tid, som jag tror och hoppas att Trump blir ensam om. Därför bryr jag mig alltså inte om att lyssna till vad han har att säga. Hans tomma ord säger inget om hans intentioner. Hans tomma ord  avslöjar ingenting om vad som faktiskt sker, kommer att ske eller har skett i Vita Huset. Systematiska lögner leder till att orden spelar ut sin roll. Kvar finns bara mimiken, kroppsspråket, smileysarna, utropstecknen. Att spekulera om vad min dvärgtax menar med sina olika skallkombinationer ger mig betydligt mer information än att se ett Trumptal, eftersom avsikten med skallen åtminstone är uppriktiga.

Jag såg häromdagen den spektakulära dokumentärfilmen Ikaros på Netflix om det ryska ”dopingundret”. Den statsunderstödda lögn- och propagandamaskin som byggts upp under decennier i Sovjetunionen, och som sedan ärvts och förfinats av Putin är så raffinerad att knappt ens George Orwell hade kunnat hitta på något liknande. Under decennier har ryska friidrottsstjärnor varit systematiskt dopade, med hjälp och överseende av bland annat Rysslands egen antidopingmyndighet samt idrottsministrar liksom givetvis presidenten själv. Min skräckblandade fascination för denna monumentala fuskindustri mynnade så småningom ut i bara ren skräck. Inte för dopingen som sådan, utan för de systematiska lögnerna som blivit så många att ingen längre vet vad som är sant. Vad händer med oss människor, vår förmåga att kommunicera med varandra och begripa oss på vår omvärld om allt är lögner? 

När samhället förvandlats till illusioner blir också illusionisterna kungar.  Generationer som tränats och fostrats i att säga och värdera sanning och fakta blir alltmer marginaliserade och bortfintade av proffshycklare. Fram träder de som gjort lögnerna, fusket och konspirationerna till sin främsta idrottsgren. Det här är inget nytt fenomen. Illusionisterna har gjort många segertåg genom historien, men de har ofta till slut fallit på sitt eget grepp. För vem ska de själva lita på om de vet med sig att det är så lätt att ljuga? 

Om man vill studera illusionisternas knep kan man alltid granska några intervjuer och offentliga uttalanden (jag har samlat några nedan). Den offentliga lögnen är en förunderlig konstform som vi som medborgare måste bli bättre på att genomskåda och utkräva ansvar efter. Det är faktiskt helt orimligt att demokratiskt valda företrädare kan få komma undan med systematiska lögner. Och eftersom vår demokrati helt och hållet bygger på tilliten vi fyller den med, är en makthavares lögner ett betydligt större problem för demokratin som sådan än för makthavaren själv. När tilliten på aktiemarknaden tar slut, kraschar börsen och miljarder och åter miljarder av värden går till spillo. När tilliten i ett samhälle kraschar är det ett ovärderligt fundament som tillintetgörs. Vilket inte sällan leder till krig. Det sorgligaste av allt är att tillit tar så lång tid att bygga upp, och så kort tid att rasera. 

Trump ljuger om lite allt möjligt

Putin ljuger om dopingskandalen.

Åkesson ljuger om järnrörsskandalen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *