Om politikerlöner

Jag fick en intressant fråga om löner, ersättningar och arvoden för politiker av en god vän och kände för att skriva lite om det utifrån mina egna erfarenheter för de som undrar.

Jag minns en gång för några år sedan när jag jobbade som språkrör för Gröna Studenter att någon i ett gott sällskap plötsligt utbrast: ”Sedan utgår jag från att Gabriel betalar kalaset eftersom han är politiker”. Det var just i det här fallet lite svårt att veta om det var ett skämt eller inte, men för mig var det givetvis ett skämt. Jag tjänade då motsvarande ett studielån i månaden (dvs 8500 efter skatt om jag inte minns fel) – efter att jag och min kollega själv ansökt om pengarna från en nationell fond.

I samband med att jag skrev om att jag inte skulle fortsätta arbeta på riksdagen efter att mitt vikariat går ut i oktober var det också flera som undrade om jag skulle få ett avgångsvederlag eller någon ”fallskärm” som jag skulle kunna leva fett på. Svaret är nej. Jag får inget sådant. Det är en myt att det skulle vara ett vanligt fenomen inom politiken generellt att man får en fallskärm eller någon slags evighets-ersättning. 

När jag jobbade på regeringskansliet var mitt kontrakt skrivet så att om regeringen hade fått gå, eller om min chef, dvs. statsrådet hade fått gå plötsligt, så hade jag fått en ersättning som motsvarade min lön på 38500 kronor i månaden under ett år, eller fram tills att jag fått ett nytt jobb. Detsamma gäller också statsråden och statssekreterarna: de får alltså ut en ersättning motsvarande deras ersättningsnivå i ett år efter det att de fått gå, om de inte hittat andra jobb dessförinnan. Det är den ersättningen ni bland annat fått höra via media att personer som Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt  har fått – men den gäller alltså alla statsråd – oavsett parti och spenderad tid vid makten. Om man sedan väljer att plocka ut den här ersättningen eller inte väljer man alltså själv.

 

Därefter är det alltid intressant att fundera på vad man menar med just politikerlöner: vart går gränsen mellan politiker och tjänstemän, eller mellan heltidsarbetande och ideellt arbetande politiker? Menar man verkligen pensions- och sjukpenningsgrundande löner såsom vi politiska tjänstemän får, eller menar man ersättning/arvoden som politiker får (och som alltså inte alltid är sjukpennings- eller pensionsgrundande)?

Man får inte glömma bort att de allra flesta politiker, dvs partimedlemmar och folkvalda, faktiskt är ideellt arbetande. Bara för att du gått med i ett parti får du givetvis ingen lön eller ersättning för det. Det är ärligt talat väldigt få som kan försörja sig helt och hållet på politik, och så tycker jag nog också att det bör vara i en väl fungerande demokrati. Bland de politiker som får ersättning och arvoden motsvarande heltidslöner så är det framför allt riksdagsledamöter och EU-parlamentariker, kommunal- och landstingsråd, samt statsråd och deras respektive staber. På partikanslierna sitter också ett gäng heltidsarbetande tjänstemän och chefer som ofta jobbar både helger och nätter för att kunna serva partiet i fram- och motgångar. Vad dessa tjänar bestämmer alltså partierna själva. Partierna i sin tur försörjer sig främst på det partibidrag som fördelas efter antalet mandat partiet har fått i det senaste valet, medlemsavgifter samt gåvor.

I övrigt sitter varje parti med högst ett par tjänstemän per kommun och region. Något fler i de större kommunerna och regionerna, och beroende på partiets storlek. Tjänstemännen ska alltså hjälpa politikerna att göra allt det de inte hinner göra under dagarna och kunna bistå i det dagliga arbetet, med alltifrån brevsvar, presstjänst, underlag, tal och omvärldsbevakning. Lönerna för tjänstemännen och arvodena och ersättningarna för politikerna är väldigt individuella efter kommun, region och nivå på arbetet. De kan ibland variera med 10000-tals kronor, trots att arbetsbördan ofta är snarlik, vilket beror på att det är de folkvalda församlingarna som själva sätter ersättningsnivåerna.

När jag satt som ledamot i Utbildningsnämnden i Vallentuna fick jag en ersättning motsvarande några hundralappar per möte (det var ett möte i månaden). När jag satt som ledamot i stadsdelsnämnden i Enskede-Årsta-Vantör kom jag upp till ett par tusenlappar före skatt, men då jobbade jag också nästan 10 timmar i månaden med det. När jag under de senaste fem åren har arbetat heltid som politisk tjänsteman inom partikansli, riksdag, landsting och regering så har min lön varierat mellan 30 och 38 000 ungefär – timlönen har dock varit ungefär densamma. När jag tjänade 38000 var det inte ovanligt med 50-60 timmarsveckor. När jag tjänade 30 000 kunde jag istället glädja mig åt 35-timmarsveckor.

Min allra bästa lön någonsin sett till timlön fick jag dock som fritidspedagog i Vallentuna (jag fick 28 000 i månaden men jobbade kanske 4 timmar effektiv tid per dag), och som 17-årig sommarjobbare på Ericsson (då tjänade jag 15000 kr/månaden på att spela dataspel)

Hoppas detta kan vara en gnutta klargörande, och gärna uppmuntra till diskussion. Vad tycker ni själva om löner och ersättningar för folkvalda och deras anställda?

När illusionisterna har makten

Jag ska medge att jag som politisk sekreterare i utrikesfrågor knappt har hört Donald Trumps röst. Helt enkelt därför att det inte ger mig särskilt mycket att höra vad han har att säga. Att lyssna till en mytoman och en notorisk bedragare tillför inget av värde utom möjligen underhållningsvärdet för den cyniskt lagda. Under Trumps tid som president har lögnerna varit så många att de flesta utom New York Times har tappat räkningen. NYT har nämligen gjort ett tappert försök att hålla reda på dem. Hur många hans medarbetare, vänner och släktingar får stå ut med vågar nog ingen gissa.

Det rör sig alltså om minst en lögn varje dag under hans första 40 dagar vid makten. Det är ett rekord för en amerikansk president, gissningsvis också för ett demokratiskt valt statsöverhuvud i modern tid, som jag tror och hoppas att Trump blir ensam om. Därför bryr jag mig alltså inte om att lyssna till vad han har att säga. Hans tomma ord säger inget om hans intentioner. Hans tomma ord  avslöjar ingenting om vad som faktiskt sker, kommer att ske eller har skett i Vita Huset. Systematiska lögner leder till att orden spelar ut sin roll. Kvar finns bara mimiken, kroppsspråket, smileysarna, utropstecknen. Att spekulera om vad min dvärgtax menar med sina olika skallkombinationer ger mig betydligt mer information än att se ett Trumptal, eftersom avsikten med skallen åtminstone är uppriktiga.

Jag såg häromdagen den spektakulära dokumentärfilmen Ikaros på Netflix om det ryska ”dopingundret”. Den statsunderstödda lögn- och propagandamaskin som byggts upp under decennier i Sovjetunionen, och som sedan ärvts och förfinats av Putin är så raffinerad att knappt ens George Orwell hade kunnat hitta på något liknande. Under decennier har ryska friidrottsstjärnor varit systematiskt dopade, med hjälp och överseende av bland annat Rysslands egen antidopingmyndighet samt idrottsministrar liksom givetvis presidenten själv. Min skräckblandade fascination för denna monumentala fuskindustri mynnade så småningom ut i bara ren skräck. Inte för dopingen som sådan, utan för de systematiska lögnerna som blivit så många att ingen längre vet vad som är sant. Vad händer med oss människor, vår förmåga att kommunicera med varandra och begripa oss på vår omvärld om allt är lögner? 

När samhället förvandlats till illusioner blir också illusionisterna kungar.  Generationer som tränats och fostrats i att säga och värdera sanning och fakta blir alltmer marginaliserade och bortfintade av proffshycklare. Fram träder de som gjort lögnerna, fusket och konspirationerna till sin främsta idrottsgren. Det här är inget nytt fenomen. Illusionisterna har gjort många segertåg genom historien, men de har ofta till slut fallit på sitt eget grepp. För vem ska de själva lita på om de vet med sig att det är så lätt att ljuga? 

Om man vill studera illusionisternas knep kan man alltid granska några intervjuer och offentliga uttalanden (jag har samlat några nedan). Den offentliga lögnen är en förunderlig konstform som vi som medborgare måste bli bättre på att genomskåda och utkräva ansvar efter. Det är faktiskt helt orimligt att demokratiskt valda företrädare kan få komma undan med systematiska lögner. Och eftersom vår demokrati helt och hållet bygger på tilliten vi fyller den med, är en makthavares lögner ett betydligt större problem för demokratin som sådan än för makthavaren själv. När tilliten på aktiemarknaden tar slut, kraschar börsen och miljarder och åter miljarder av värden går till spillo. När tilliten i ett samhälle kraschar är det ett ovärderligt fundament som tillintetgörs. Vilket inte sällan leder till krig. Det sorgligaste av allt är att tillit tar så lång tid att bygga upp, och så kort tid att rasera. 

Trump ljuger om lite allt möjligt

Putin ljuger om dopingskandalen.

Åkesson ljuger om järnrörsskandalen.

Borg, del 2 – Hycklarnas afton

Kanske var det det faktum att han valde att så snabbt göra avbön på sin egen facebook-sida. Kanske var det det faktum att han valde att så snabbt självmant avgå från ett antal toppuppdrag ”med omtanke om bolagen”. Kanske var det att avbönen sedan plötsligt drogs tillbaka och förvandlades till ett frontalangrepp på Anna Kinberg Batras ledarskap. Begreppet ”ingen rök utan eld” är ibland inte helt ovidkommande. Vi lär aldrig får reda på exakt vad som hände den där festnatten. Och själva festnatten i sig, liksom personen i fråga, är betydligt mindre intressant än debatten som förts efter den i stort. Mycket klokt har redan sagts, men jag känner ändå för att prata lite om det hyckleri som uppdagats i vår minst sagt bisarra medievärld i kölvattnet efter skandalnatten. Det här inlägget handlar alltså inte om Anders Borg, utan om den samhällsdebatt som följt i dess fotspår

Hyckleri nr 1: Ge er inte på folk som inte längre är makthavare!

Av alla konstigheter som lyfts av allehanda personer och medier är detta det konstigaste. Jag måste faktiskt nypa mig i armen när jag hör detta. Är en människa per automatik inte längre en makthavare bara för att hen inte längre är en politiker? Att man sitter i bolagsstyrelser, är konsult till storbanker och har ett nätverk lika rikt som ett smärre furstendöme – är man inte en makthavare då? Är det just politikerns roll att behöva ta ansvar för allt möjligt skräp i denna värld, medan alla som har minst lika stora påverkansmöjligheter går fria? I min värld är du makthavare så länge du har en betydande delaktighet i samhällsutvecklingen. Bolagsdirektörer, generaldirektörer, biskopar, rektorer, militära befäl osv, liksom ministrar, kommunalråd och partiledare – dessa är exempel på samhällets makthavare, ska tjäna som våra makthavare och bete sig därefter. Att man inte skulle vara makthavare bara för att man inte längre är minister, och att man därmed går fri från offentlighetens ljus – det är ett hyckleri utan motstycke och har mig veterligen aldrig applicerats vad gäller andra personligheter.

Hyckleri nr 2: Ge er inte på folk som har alkoholproblem!

Även här blir jag alldeles matt. Jag är själv förespråkare för en betydande dos eget ansvarstagande vad gäller nyttjandet av allehanda rusmedel. Jag tillhör en av dem som inte är säker på att det statliga alkoholmonopolet är den allra bästa lösningen för att komma till bukt med all den misär som alkoholen fört med sig. Men med frihet kommer också ansvar. Jag känner många med alkoholproblem, även grava och betydande sådana. Några av dessa lever inte längre idag, på grund av sina sjukdomar. Jag har sett många offentliga göra bort sig orimligt mycket efter att ha gått loss på flaskan. Men betyder det att dessa – som uppenbarligen både lever med en sjukdom och måste få hjälp med den – skulle gå fria från ansvaret man alltid bär på som medborgare och medmänniska? Jag anser att det inte ens får vara en förmildrande omständighet, såvida du inte blivit ilurad eller itvingad alkohol eller narkotika. Du är alltid ansvarig för ditt beteende, och vet du själv att du blir en otrevlig eller kriminell människa av ditt missbruk, så ser du till att söka hjälp för det – annars får du leva med konsekvenserna dina handlingar leder till. Som alla andra. Vi är många som bär på kroniska sjukdomar. Väldigt många. Det är få som kan använda dem som ursäkt för att bete sig illa. Förklaring – ja! Ursäkt – nej. 

Hyckleri nr 3: Förundersökningen läggs ned, lägg ned debatten! 

En av de grundläggande principerna i ett rättssamhälle är att du aldrig ska behöva vara eller känna dig skyldig tills att motsatsen är bevisad. Och att många, i samma stund som förundersökningen mot Borg lades ned, tyckte att drevet gått för långt är väl givetvis riktigt. Anders Borg ska inte behöva vara eller känna sig som en brottsling så länge han inte fått en fällande dom. På samma sätt ska vi givetvis inte hjälpa till att sprida bilder på nätet på ”påstådda brottslingar” om de faktiskt inte har något åtal riktat mot sig. Och vi ska inte klandra en påstådd snattare för snatteri förrän åtal finns osv osv. Men debatten har ju i första hand inte handlat om huruvida Anders Borg varit brottslig eller inte. Den har handlat om att vi, efter att Anders Borg ursäktat sig för sin blackout och sitt dåliga beteende på festen samt avgått från ett antal tunga uppdrag, frågar oss varför fenomenet är så vanligt. Varför vissa har haft lättare att komma undan med det än andra. Och varför vi generellt kör med fullständigt olika måttstockar beroende på om du är man eller kvinna, affärsman eller politiker, kristen/ateist eller muslim/jude och så vidare och så vidare. Det är en debatt som handlar om normer. Och den får inte ta slut bara för att en förundersökning läggs ned. Den måste tvärtom få förnyad kraft och börja genomsyra vårt samhällsdebatt på allvar.

År 0, och tiden då allt började.

För ungefär en vecka sedan vaknade jag mitt i natten av en vag men likaledes panikartad känsla i kroppen. Jag förstod först inte riktigt vad det var, men tillståndet liknade feberyrsel och jag visste att jag inte kunde ligga kvar i sängen länge till. Jag fick liksom inte riktigt luft, så jag sprang ut i köket, sömndrucket och förvirrat och öppnade instinktivt frysen. Så, äntligen! Is. Svalka. En stilla bris mellan frysblocken och mitt ansikte gav panna och kinder lite lugn och ro. Livet tycktes sakta komma tillbaka. Det var alltså bara den italienska värmen och solstinget som drabbat mig.

Jag skrev tidigare om min stora och nyvunna kärlek till den lilla byn Caposele i södra Italien. Den lilla detaljen jag uteslöt var upplevelsen av den ihärdiga värmeböljan som numera börjat benämnas för ”Lucifer” i Europa. Till en början var det ingen som klagade, men när termometern började visa upp 35 grader och MER, efter flera extremheta dagar på raken tröt tålamodet även för de ihärdiga italienska byborna. ”Det här liknar ingenting vi sett förut”, sade i stort sett alla jag pratade med. Som bergsfolk var man nöjda med att aldrig behöva utstå samma extremhetta som romare och sicilianare numera tvingats vänja sig vid. Detta år åtnjöt man inte samma privilegium. Folk uppe i Caposele äger ofta ingen AC och har kanske bara en enda fläkt i huset. Helt enkelt därför att mer inte brukar behövas. Men detta år tog de få fläktarna som fanns att köpa slut snabbt. Och att bo och leva i 35 grader är ingen lek för en bortskämd svensk. Att då behöva uppleva temperaturer upp emot 45-50 grader som nu sveper över Balkan och Spanien – det är på liv och död.

Minnet är kort och man ska ofta inte lita alltför blint på sina minnen. När jag besökte en liten gård i Österlen häromdagen sade den vänlige gentlemannen som ägde gården att han i hela sitt liv kunnat förutspå vilket väder det skulle vara på somrarna i Österlen, men att just detta året var undantag. Jag brukar inte ta alltför allvarligt på den sortens påståenden – allt känns alltid som ett undantag när man själv upplever det. Varje år blir man lika förvånad över att solen börjar gå ned allt tidigare under vinterhalvåret, och precis lika förvånad när den första myggan dyker upp på sommaren. Minnet är selektivt och väljer helst den historiebeskrivning som passar oss bäst. Därför är det tur att vi har mätinstrument och temperaturregister att tillgå.

Så vad gäller nu egentligen? Är det här ett ovanligt varmt år, är vädret ovanligt konstigt, har vi behövt utstå så här varma eller kalla, torra eller regniga dagar förut? Faktum är att det mesta pekar mot ett tydligt svar: nej. Du minns faktiskt rätt. Du har inte upplevt något liknande förut. Därför att detta är ännu ett rekordår. Liksom det förra, och det förrförra osv. Varje år HAR blivit mer extremt sedan en tid tillbaka. Om du inte tror mig kan du kolla här:

Temperature anomalies arranged by country 1900 - 2016.

Som du ser är det alltså helt normalt med variationer. Men INTE sådana extrema variationer som vi sett de senaste åren.

Så vad betyder då detta? Ja, att vi helt enkelt är på väg in i en ny epok i den mänskliga historien. Den som forskarna kallar för ”Antropocen” efter det att vi människor numera påverkar jordens allmänna tillstånd mer än de flesta andra faktorer. Eller så befinner vi oss redan mitt i denna epok, beroende på när framtida generationer väljer att sätta år 0 i den nya kalender som förr eller senare lär skapas. Den gregorianska har vi haft i lite drygt 400 år, vilken ersatte den tidigare julianska kalendern. Och innan dess hade vi andra mer säsongsorienterade jordbrukskalendrar. Men min gissning är ändå att framtida generationer ändå kommer att vilja sätta år 0 till ungefär år 2017, plus minus 100 år. Förutom att vi kanske inte längre tycker att det är rimligt att låta kalendern börja i den alltmer historiskt avlägsne gestalten Jesus dessutom felaktigt daterade födelse, kommer det ju inte heller längre vara självklart att ”vår” betyder odlingssäsong, att ”sommar” betyder semestersäsong, att ”höst” betyder skördetider och ”vinter” betyder kalla tider. Att det är lika kallt på midsommar som det är varmt på nyårsafton i Stockholm kommer kanske vara lika självklart som det är att man numera börjar se alltfler vinodlingar i södra Sverige, eller att vi inte längre kan räkna med vissa grönsaker på tallriken grund av att  ”klimatförändringarna har inneburit usla skördar” som det stod på en restaurangmeny häromveckan.

Slutligen undrar jag när vi kommer att börja tala öppet om de första inomeuropeiska klimatflyktingarna. De utomeuropeiska har vi ju i viss mån redan fått se. Bor du i Bangladesh, Sydsudan eller Syrien idag är det ju krig och konflikter du i första hand flyr från. Likväl är det i hög grad ett försämrat klimat och allt magrare resurser som spett på och försämrat situationen så pass att krig och konflikter brutit ut i dessa länder. Men det står inte riktigt klart för mig vilket land som kommer att lessna fortast. Är det ölänningarna som till slut tröttnar på att inte längre ha dricksvatten, är det värmlänningar som fått sina byar bortspolda av brustna dammar, är det kroater och italienare som inte längre står ut med 47 grader i skuggan och förstörda odlingar, eller är det engelsmän som fått sina byar bortblåsta i de alltmer våldsamma nordsjöstormarna?

Kanske är det dags att börja inse att vi helt enkelt inte riktigt är redo för den värld som tre- fyr, och femgradiga temperaturökningar innebär. Kanske är det dags att acceptera att vi måste göra stora uppoffringar om vi inte vill låta vädret tvinga oss till ännu större. I så fall kan vi ju alltid sätta år 0 till året då allt det positiva arbetet började – med att skapa en hållbar och beboelig värld. Den kalendern vill i vart fall jag få vara med och skapa.

Ett kilo tillit tack!

Hur mycket kostar ett kilo av din tillit? Hur mycket är du själv villig att betala?

Varje gång jag köper något – ett paket vetemjöl till exempel – betalar jag inte bara för mjölet, utan för att det faktiskt ska vara rent mjöl i påsen. Inte lite då och då, utan varje gång. Om jag skulle riskera att få mjölbaggar i påsen varannan gång så skulle jag inte vara beredd att betala lika mycket. Eftersom jag tillhör dem som tar ekologiskt jordbruk på stort allvar så är jag villig att betala lite extra för exempelvis ett KRAV-märke på påsen, eftersom jag då räknar med att få mjöl som är framtaget utan bekämpningsmedel och konstgödsel. Alltså, extra rent mjöl i påsen, ur mitt perspektiv. Men skulle det visa sig att det där KRAV-märket är satt på en påse mjöl som ändå är framtaget på konventionell väg, så skulle jag ju snart sluta köpa KRAV-märkta produkter. KRAV-märkets existens bygger på tillit. Allra helst skulle jag ju vilja känna eller åtminstone vara bekant med den som har producerat mjölet. Då är jag villig att betala minst det dubbla för en påse mjöl. Bara för tillitens skull.

Det finns väldigt många företag, institutioner, makthavare och samhällsaktörer som verkar ta tilliten lite för lättvindigt. När vi till exempel beräknar kostnaden av ett inställt tåg glömmer vi snabbt bort att också ta in kostnaden för att förtroendet för tågresandet successivt urholkas varje gång ett tåg ställs in. När jag och Jenny kom till Kastrup och skulle ta tåget till Malmö så stängde polisen plötsligt av bron i över en timme och alla resenärer kastades av tåget utan någon förklaring. Orsaken fick vi inte reda på, men en sak var klar: min tillit för tågresandet mellan Köpenhamn och Malmö minskade. Hur mycket var den där timmen då bron var avstängd värd egentligen i termer av tillit?

Politiker känner till detta faktum mer än de flesta, och gör man det inte får man ofta snabbt lära sig det illa kvickt när tilliten förbrukats. En politiker som inte går att lita på är inte vatten värd som makthavare på sikt. Det är en läxa som Trump just nu får lära sig i Vita Huset. Han har enligt Washington Post ljugit eller yttrat tvivelaktiga påståenden över 800 gånger bara under det halvår den korrupta miljardären suttit i Ovala rummet. Diktatorer som vill sitta länge vet att ljugandets konst kräver stor skicklighet, och en mycket välslipad propagandaapparat. Diktatorer som Erdogan och Putin vet att deras anhängare måste kunna lita på att de får vad de blivit lovade, annars har de snart inte några vänner som kan upprätthålla deras maktfullkomlighet.

Många relationer går under på grund av en eller flera lögner, inte så mycket på grund av misstagen som ofta orsaker själva lögnen. Det vet jag både av egen erfarenhet och av studier som gjorts i relationernas konst. Det är inte särskilt konstigt egentligen: i samma stund som man inte känner att man kan lita på sin partner EN gång, börjar man snabbt fråga sig VILKA gånger man kan lita på sin partner. Detsamma gäller givetvis relationen mellan kund och producent eller mellan medborgare och myndigheter. Jag skulle önska att en stor del av utbildningen i skolor och universitet, på arbetsplatser, hos politiska partier och andra institutioner handlade om tillit. Både hur man ser till att hålla fast vid den, och vad som händer om man inte gör det. I samma stund som tilliten urholkas står också samhället på väldigt svaga grunder. 

Börja där du själv står

Sista dagen i den lilla byn Caposele uppe i de napoletanska bergen. Jag kan inte minnas senast jag blivit så väl omhändertagen och bemött på en plats som jag aldrig tidigare besökt, av människor jag just lärt känna. Här finns verkligen allt för livsnjutaren, utan några som helst överdåd och utan dekadens. Det är en ekonomiskt fattig by. Men den är ofattbart rik på kärlek, god mat och ett av Europas bästa dricksvatten. Och så all denna tryffel! Jag vet inte om ni har prövat att hålla i en trekilostryffel någon gång. Känslan: som att hålla i en handgranat, laddad för en brutal matexplosion.

Jag beskriver min oerhörda respekt för denna trekilostryffel för Signore Russomanno

Här har alla byns invånare i stort sett en egen trädgård, fyllda av frukt- och olivträd, grönsaksodlingar och kanske en egen liten cantina där man gör sitt eget lokalproducerade vin. En by som genomlevt så många krig, maktskiften, jordbävningar,  vulkanutbrott, bränder och åskstormar sedan grekerna först var här i trakten för 2500 år sedan, vet att man aldrig kan räkna med att någon eller något annan ska säkerställa framtiden och tryggheten. Man säkerställer det själva, genom att alltid ha lokal beredskap i kombination med en gnutta tro, hopp och kärlek. ”Att tro betyder inte att man är fatalist”, som en här sade, ”utan bara att man påminner sig själv om de verktyg man har fått och utrustats med av Gud fader och ditt ansvar att göra vad du kan för att använda dem” och så ”Vi är beredda på att mycket kan hända, men vi utgår alltid från att vi kan lösa det. Det har vi ju trots allt gjort i några tusen år”. Låter klokt i mina öron. Trösten, hoppet och kärleken finns där man själv står. Inte någon annanstans. Också en lärdom för alla de som känner vanmakt inför de stora globala utmaningarna. Ibland kan det kännas och vara mycket bättre att helt enkelt börja lösa de mest närliggande problemen, och se till att man har det bra där man står.

Utsikt över bergen från rummet i Caposele

Nu ska jag snart hem till det mer humana klimatet i Sverige. Här har det just blivit värmerekord med 38 grader i skuggan. Till och med de luttrade byborna skakar på huvudet. Tur då att de i alla fall har Selefloden att svalka sig i…

En förgrening av Selefloden som förser stora delar av Puglia och Capagnia med vatten

 

Italien

Just nu befinner jag mig i Italien med Jenny och några goda vänner och njuter av en fantastisk semester. Vi har hamnat i Caposele, en liten by uppe i bergen, sydväst om Neapel och nära både Salerno, Amalfikusten och Pompeiji. Här får man njuta av livet på riktigt.

Italy

Right now I’m in Italy with my wife Jenny and some good friends, enjoying a great holiday. We have reached Caposele, a small town in the mountains, southwest of Naples and close to both Salerno, Amalfi Coast and Pompeiji. Here you can enjoy Italian life for real.