Om politikerlöner

Jag fick en intressant fråga om löner, ersättningar och arvoden för politiker av en god vän och kände för att skriva lite om det utifrån mina egna erfarenheter för de som undrar.

Jag minns en gång för några år sedan när jag jobbade som språkrör för Gröna Studenter att någon i ett gott sällskap plötsligt utbrast: ”Sedan utgår jag från att Gabriel betalar kalaset eftersom han är politiker”. Det var just i det här fallet lite svårt att veta om det var ett skämt eller inte, men för mig var det givetvis ett skämt. Jag tjänade då motsvarande ett studielån i månaden (dvs 8500 efter skatt om jag inte minns fel) – efter att jag och min kollega själv ansökt om pengarna från en nationell fond.

I samband med att jag skrev om att jag inte skulle fortsätta arbeta på riksdagen efter att mitt vikariat går ut i oktober var det också flera som undrade om jag skulle få ett avgångsvederlag eller någon ”fallskärm” som jag skulle kunna leva fett på. Svaret är nej. Jag får inget sådant. Det är en myt att det skulle vara ett vanligt fenomen inom politiken generellt att man får en fallskärm eller någon slags evighets-ersättning. 

När jag jobbade på regeringskansliet var mitt kontrakt skrivet så att om regeringen hade fått gå, eller om min chef, dvs. statsrådet hade fått gå plötsligt, så hade jag fått en ersättning som motsvarade min lön på 38500 kronor i månaden under ett år, eller fram tills att jag fått ett nytt jobb. Detsamma gäller också statsråden och statssekreterarna: de får alltså ut en ersättning motsvarande deras ersättningsnivå i ett år efter det att de fått gå, om de inte hittat andra jobb dessförinnan. Det är den ersättningen ni bland annat fått höra via media att personer som Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt  har fått – men den gäller alltså alla statsråd – oavsett parti och spenderad tid vid makten. Om man sedan väljer att plocka ut den här ersättningen eller inte väljer man alltså själv.

 

Därefter är det alltid intressant att fundera på vad man menar med just politikerlöner: vart går gränsen mellan politiker och tjänstemän, eller mellan heltidsarbetande och ideellt arbetande politiker? Menar man verkligen pensions- och sjukpenningsgrundande löner såsom vi politiska tjänstemän får, eller menar man ersättning/arvoden som politiker får (och som alltså inte alltid är sjukpennings- eller pensionsgrundande)?

Man får inte glömma bort att de allra flesta politiker, dvs partimedlemmar och folkvalda, faktiskt är ideellt arbetande. Bara för att du gått med i ett parti får du givetvis ingen lön eller ersättning för det. Det är ärligt talat väldigt få som kan försörja sig helt och hållet på politik, och så tycker jag nog också att det bör vara i en väl fungerande demokrati. Bland de politiker som får ersättning och arvoden motsvarande heltidslöner så är det framför allt riksdagsledamöter och EU-parlamentariker, kommunal- och landstingsråd, samt statsråd och deras respektive staber. På partikanslierna sitter också ett gäng heltidsarbetande tjänstemän och chefer som ofta jobbar både helger och nätter för att kunna serva partiet i fram- och motgångar. Vad dessa tjänar bestämmer alltså partierna själva. Partierna i sin tur försörjer sig främst på det partibidrag som fördelas efter antalet mandat partiet har fått i det senaste valet, medlemsavgifter samt gåvor.

I övrigt sitter varje parti med högst ett par tjänstemän per kommun och region. Något fler i de större kommunerna och regionerna, och beroende på partiets storlek. Tjänstemännen ska alltså hjälpa politikerna att göra allt det de inte hinner göra under dagarna och kunna bistå i det dagliga arbetet, med alltifrån brevsvar, presstjänst, underlag, tal och omvärldsbevakning. Lönerna för tjänstemännen och arvodena och ersättningarna för politikerna är väldigt individuella efter kommun, region och nivå på arbetet. De kan ibland variera med 10000-tals kronor, trots att arbetsbördan ofta är snarlik, vilket beror på att det är de folkvalda församlingarna som själva sätter ersättningsnivåerna.

När jag satt som ledamot i Utbildningsnämnden i Vallentuna fick jag en ersättning motsvarande några hundralappar per möte (det var ett möte i månaden). När jag satt som ledamot i stadsdelsnämnden i Enskede-Årsta-Vantör kom jag upp till ett par tusenlappar före skatt, men då jobbade jag också nästan 10 timmar i månaden med det. När jag under de senaste fem åren har arbetat heltid som politisk tjänsteman inom partikansli, riksdag, landsting och regering så har min lön varierat mellan 30 och 38 000 ungefär – timlönen har dock varit ungefär densamma. När jag tjänade 38000 var det inte ovanligt med 50-60 timmarsveckor. När jag tjänade 30 000 kunde jag istället glädja mig åt 35-timmarsveckor.

Min allra bästa lön någonsin sett till timlön fick jag dock som fritidspedagog i Vallentuna (jag fick 28 000 i månaden men jobbade kanske 4 timmar effektiv tid per dag), och som 17-årig sommarjobbare på Ericsson (då tjänade jag 15000 kr/månaden på att spela dataspel)

Hoppas detta kan vara en gnutta klargörande, och gärna uppmuntra till diskussion. Vad tycker ni själva om löner och ersättningar för folkvalda och deras anställda?

När illusionisterna har makten

Jag ska medge att jag som politisk sekreterare i utrikesfrågor knappt har hört Donald Trumps röst. Helt enkelt därför att det inte ger mig särskilt mycket att höra vad han har att säga. Att lyssna till en mytoman och en notorisk bedragare tillför inget av värde utom möjligen underhållningsvärdet för den cyniskt lagda. Under Trumps tid som president har lögnerna varit så många att de flesta utom New York Times har tappat räkningen. NYT har nämligen gjort ett tappert försök att hålla reda på dem. Hur många hans medarbetare, vänner och släktingar får stå ut med vågar nog ingen gissa.

Det rör sig alltså om minst en lögn varje dag under hans första 40 dagar vid makten. Det är ett rekord för en amerikansk president, gissningsvis också för ett demokratiskt valt statsöverhuvud i modern tid, som jag tror och hoppas att Trump blir ensam om. Därför bryr jag mig alltså inte om att lyssna till vad han har att säga. Hans tomma ord säger inget om hans intentioner. Hans tomma ord  avslöjar ingenting om vad som faktiskt sker, kommer att ske eller har skett i Vita Huset. Systematiska lögner leder till att orden spelar ut sin roll. Kvar finns bara mimiken, kroppsspråket, smileysarna, utropstecknen. Att spekulera om vad min dvärgtax menar med sina olika skallkombinationer ger mig betydligt mer information än att se ett Trumptal, eftersom avsikten med skallen åtminstone är uppriktiga.

Jag såg häromdagen den spektakulära dokumentärfilmen Ikaros på Netflix om det ryska ”dopingundret”. Den statsunderstödda lögn- och propagandamaskin som byggts upp under decennier i Sovjetunionen, och som sedan ärvts och förfinats av Putin är så raffinerad att knappt ens George Orwell hade kunnat hitta på något liknande. Under decennier har ryska friidrottsstjärnor varit systematiskt dopade, med hjälp och överseende av bland annat Rysslands egen antidopingmyndighet samt idrottsministrar liksom givetvis presidenten själv. Min skräckblandade fascination för denna monumentala fuskindustri mynnade så småningom ut i bara ren skräck. Inte för dopingen som sådan, utan för de systematiska lögnerna som blivit så många att ingen längre vet vad som är sant. Vad händer med oss människor, vår förmåga att kommunicera med varandra och begripa oss på vår omvärld om allt är lögner? 

När samhället förvandlats till illusioner blir också illusionisterna kungar.  Generationer som tränats och fostrats i att säga och värdera sanning och fakta blir alltmer marginaliserade och bortfintade av proffshycklare. Fram träder de som gjort lögnerna, fusket och konspirationerna till sin främsta idrottsgren. Det här är inget nytt fenomen. Illusionisterna har gjort många segertåg genom historien, men de har ofta till slut fallit på sitt eget grepp. För vem ska de själva lita på om de vet med sig att det är så lätt att ljuga? 

Om man vill studera illusionisternas knep kan man alltid granska några intervjuer och offentliga uttalanden (jag har samlat några nedan). Den offentliga lögnen är en förunderlig konstform som vi som medborgare måste bli bättre på att genomskåda och utkräva ansvar efter. Det är faktiskt helt orimligt att demokratiskt valda företrädare kan få komma undan med systematiska lögner. Och eftersom vår demokrati helt och hållet bygger på tilliten vi fyller den med, är en makthavares lögner ett betydligt större problem för demokratin som sådan än för makthavaren själv. När tilliten på aktiemarknaden tar slut, kraschar börsen och miljarder och åter miljarder av värden går till spillo. När tilliten i ett samhälle kraschar är det ett ovärderligt fundament som tillintetgörs. Vilket inte sällan leder till krig. Det sorgligaste av allt är att tillit tar så lång tid att bygga upp, och så kort tid att rasera. 

Trump ljuger om lite allt möjligt

Putin ljuger om dopingskandalen.

Åkesson ljuger om järnrörsskandalen.