När illusionisterna har makten

Jag ska medge att jag som politisk sekreterare i utrikesfrågor knappt har hört Donald Trumps röst. Helt enkelt därför att det inte ger mig särskilt mycket att höra vad han har att säga. Att lyssna till en mytoman och en notorisk bedragare tillför inget av värde utom möjligen underhållningsvärdet för den cyniskt lagda. Under Trumps tid som president har lögnerna varit så många att de flesta utom New York Times har tappat räkningen. NYT har nämligen gjort ett tappert försök att hålla reda på dem. Hur många hans medarbetare, vänner och släktingar får stå ut med vågar nog ingen gissa.

Det rör sig alltså om minst en lögn varje dag under hans första 40 dagar vid makten. Det är ett rekord för en amerikansk president, gissningsvis också för ett demokratiskt valt statsöverhuvud i modern tid, som jag tror och hoppas att Trump blir ensam om. Därför bryr jag mig alltså inte om att lyssna till vad han har att säga. Hans tomma ord säger inget om hans intentioner. Hans tomma ord  avslöjar ingenting om vad som faktiskt sker, kommer att ske eller har skett i Vita Huset. Systematiska lögner leder till att orden spelar ut sin roll. Kvar finns bara mimiken, kroppsspråket, smileysarna, utropstecknen. Att spekulera om vad min dvärgtax menar med sina olika skallkombinationer ger mig betydligt mer information än att se ett Trumptal, eftersom avsikten med skallen åtminstone är uppriktiga.

Jag såg häromdagen den spektakulära dokumentärfilmen Ikaros på Netflix om det ryska ”dopingundret”. Den statsunderstödda lögn- och propagandamaskin som byggts upp under decennier i Sovjetunionen, och som sedan ärvts och förfinats av Putin är så raffinerad att knappt ens George Orwell hade kunnat hitta på något liknande. Under decennier har ryska friidrottsstjärnor varit systematiskt dopade, med hjälp och överseende av bland annat Rysslands egen antidopingmyndighet samt idrottsministrar liksom givetvis presidenten själv. Min skräckblandade fascination för denna monumentala fuskindustri mynnade så småningom ut i bara ren skräck. Inte för dopingen som sådan, utan för de systematiska lögnerna som blivit så många att ingen längre vet vad som är sant. Vad händer med oss människor, vår förmåga att kommunicera med varandra och begripa oss på vår omvärld om allt är lögner? 

När samhället förvandlats till illusioner blir också illusionisterna kungar.  Generationer som tränats och fostrats i att säga och värdera sanning och fakta blir alltmer marginaliserade och bortfintade av proffshycklare. Fram träder de som gjort lögnerna, fusket och konspirationerna till sin främsta idrottsgren. Det här är inget nytt fenomen. Illusionisterna har gjort många segertåg genom historien, men de har ofta till slut fallit på sitt eget grepp. För vem ska de själva lita på om de vet med sig att det är så lätt att ljuga? 

Om man vill studera illusionisternas knep kan man alltid granska några intervjuer och offentliga uttalanden (jag har samlat några nedan). Den offentliga lögnen är en förunderlig konstform som vi som medborgare måste bli bättre på att genomskåda och utkräva ansvar efter. Det är faktiskt helt orimligt att demokratiskt valda företrädare kan få komma undan med systematiska lögner. Och eftersom vår demokrati helt och hållet bygger på tilliten vi fyller den med, är en makthavares lögner ett betydligt större problem för demokratin som sådan än för makthavaren själv. När tilliten på aktiemarknaden tar slut, kraschar börsen och miljarder och åter miljarder av värden går till spillo. När tilliten i ett samhälle kraschar är det ett ovärderligt fundament som tillintetgörs. Vilket inte sällan leder till krig. Det sorgligaste av allt är att tillit tar så lång tid att bygga upp, och så kort tid att rasera. 

Trump ljuger om lite allt möjligt

Putin ljuger om dopingskandalen.

Åkesson ljuger om järnrörsskandalen.

Borg, del 2 – Hycklarnas afton

Kanske var det det faktum att han valde att så snabbt göra avbön på sin egen facebook-sida. Kanske var det det faktum att han valde att så snabbt självmant avgå från ett antal toppuppdrag ”med omtanke om bolagen”. Kanske var det att avbönen sedan plötsligt drogs tillbaka och förvandlades till ett frontalangrepp på Anna Kinberg Batras ledarskap. Begreppet ”ingen rök utan eld” är ibland inte helt ovidkommande. Vi lär aldrig får reda på exakt vad som hände den där festnatten. Och själva festnatten i sig, liksom personen i fråga, är betydligt mindre intressant än debatten som förts efter den i stort. Mycket klokt har redan sagts, men jag känner ändå för att prata lite om det hyckleri som uppdagats i vår minst sagt bisarra medievärld i kölvattnet efter skandalnatten. Det här inlägget handlar alltså inte om Anders Borg, utan om den samhällsdebatt som följt i dess fotspår

Hyckleri nr 1: Ge er inte på folk som inte längre är makthavare!

Av alla konstigheter som lyfts av allehanda personer och medier är detta det konstigaste. Jag måste faktiskt nypa mig i armen när jag hör detta. Är en människa per automatik inte längre en makthavare bara för att hen inte längre är en politiker? Att man sitter i bolagsstyrelser, är konsult till storbanker och har ett nätverk lika rikt som ett smärre furstendöme – är man inte en makthavare då? Är det just politikerns roll att behöva ta ansvar för allt möjligt skräp i denna värld, medan alla som har minst lika stora påverkansmöjligheter går fria? I min värld är du makthavare så länge du har en betydande delaktighet i samhällsutvecklingen. Bolagsdirektörer, generaldirektörer, biskopar, rektorer, militära befäl osv, liksom ministrar, kommunalråd och partiledare – dessa är exempel på samhällets makthavare, ska tjäna som våra makthavare och bete sig därefter. Att man inte skulle vara makthavare bara för att man inte längre är minister, och att man därmed går fri från offentlighetens ljus – det är ett hyckleri utan motstycke och har mig veterligen aldrig applicerats vad gäller andra personligheter.

Hyckleri nr 2: Ge er inte på folk som har alkoholproblem!

Även här blir jag alldeles matt. Jag är själv förespråkare för en betydande dos eget ansvarstagande vad gäller nyttjandet av allehanda rusmedel. Jag tillhör en av dem som inte är säker på att det statliga alkoholmonopolet är den allra bästa lösningen för att komma till bukt med all den misär som alkoholen fört med sig. Men med frihet kommer också ansvar. Jag känner många med alkoholproblem, även grava och betydande sådana. Några av dessa lever inte längre idag, på grund av sina sjukdomar. Jag har sett många offentliga göra bort sig orimligt mycket efter att ha gått loss på flaskan. Men betyder det att dessa – som uppenbarligen både lever med en sjukdom och måste få hjälp med den – skulle gå fria från ansvaret man alltid bär på som medborgare och medmänniska? Jag anser att det inte ens får vara en förmildrande omständighet, såvida du inte blivit ilurad eller itvingad alkohol eller narkotika. Du är alltid ansvarig för ditt beteende, och vet du själv att du blir en otrevlig eller kriminell människa av ditt missbruk, så ser du till att söka hjälp för det – annars får du leva med konsekvenserna dina handlingar leder till. Som alla andra. Vi är många som bär på kroniska sjukdomar. Väldigt många. Det är få som kan använda dem som ursäkt för att bete sig illa. Förklaring – ja! Ursäkt – nej. 

Hyckleri nr 3: Förundersökningen läggs ned, lägg ned debatten! 

En av de grundläggande principerna i ett rättssamhälle är att du aldrig ska behöva vara eller känna dig skyldig tills att motsatsen är bevisad. Och att många, i samma stund som förundersökningen mot Borg lades ned, tyckte att drevet gått för långt är väl givetvis riktigt. Anders Borg ska inte behöva vara eller känna sig som en brottsling så länge han inte fått en fällande dom. På samma sätt ska vi givetvis inte hjälpa till att sprida bilder på nätet på ”påstådda brottslingar” om de faktiskt inte har något åtal riktat mot sig. Och vi ska inte klandra en påstådd snattare för snatteri förrän åtal finns osv osv. Men debatten har ju i första hand inte handlat om huruvida Anders Borg varit brottslig eller inte. Den har handlat om att vi, efter att Anders Borg ursäktat sig för sin blackout och sitt dåliga beteende på festen samt avgått från ett antal tunga uppdrag, frågar oss varför fenomenet är så vanligt. Varför vissa har haft lättare att komma undan med det än andra. Och varför vi generellt kör med fullständigt olika måttstockar beroende på om du är man eller kvinna, affärsman eller politiker, kristen/ateist eller muslim/jude och så vidare och så vidare. Det är en debatt som handlar om normer. Och den får inte ta slut bara för att en förundersökning läggs ned. Den måste tvärtom få förnyad kraft och börja genomsyra vårt samhällsdebatt på allvar.